Krönika

Tolv år som skogsinspektor – en blinkning i skogens tid

Sara Amsby är utbildad jägmästare och arbetar som biträdande chef på Norra Skog, där hon även är en del av Norra Skogs naturvårdsforum. I den här krönikan berättar Sara om hur arbetet som jägmästare har förändrats under hennes tolv år på Norra Skog – från nya krav inom naturvården till digitala verktyg och AI i skogen.

När jag traskar genom skogen har jag tidernas bästa tänkarstunder. Framtid. Nutid. Svunna tider. I tolv år har jag rört mig genom Ångermanlands landskap för att mäta, räkna och drömma tillsammans med skogsägare. Tolv år där Norra Skogsägarna har blivit Norra Skog, papperskontrakt har blivit digitala, och statens nyckelbiotopsinventeringar har ersatts av ett högt ställt kunskapskrav och artfokus på individnivå. En tredjedel av mitt liv har jag varit en del av Norra Skog, först som skogsinspektor och numera biträdande chef och en stolt del av Norra Skogs naturvårdsforum. Den ivriga tjugofemåringen har efter tusentals skogsägarmöten blivit trygg och erfaren, med vita hårstrån bland de svarta, men för landskapet omkring mig är tolv år bara en blinkning.  

Jag är på naturvårdsuppdrag och hjälper en kollega att förbereda en avverkningsanmälan. I skogen jag inventerar rör jag mig sakta genom ett landskap som isen brutalt möblerade om för 10 000 år sedan. Samtidigt omges jag av träd som var nyfödda under 1920-talet, då min mormor var barn, kvinnorna i Sverige fick rösträtt och när världen höll andan mellan två stora krig. Kolbottnar, brandspår och grova lövträd påminner om hur glesa skogarna var på den tiden. En husgrund, en stig, en bläckad gran som skulle dimensionshuggits men av någon anledning lämnats kvar. Det var den tidens skogsbruk, den tidens frågor och den tidens liv. Jag fotograferar och noterar. 

Den digitala kartan jag bär runt på berättar att jag nått en provyta. Nu ska jag räkna döda barrträd inom 18 meters radie. Till hjälp har jag kamera och AI i min telefon, en lasermätare, som visar avstånd, en kikare och en klave som även tjugotalets jägmästare hade känt igen. Död gran – 22 centimeter, död gran sju centimeter, död gran elva centimeter. Under tio minuter är uppmärksamheten skärpt. Jag mäter döda träd och letar spår av arter som är känsliga för förändring i sin livsmiljö. Jag pratar med AI:n och AI:n antecknar – och när min digitala vän behöver en egen tänkarstund, för att omformulera mitt pladder till text, kan jag slå mig ned med kaffekoppen och drömma vidare.  

Tänk att det år 2026 är de döda träden, inte de levande, som har makt över det här beståndets framtid. För tvåhundra år sedan skulle de ha hämtats som ved. För hundra år sedan skulle de ha förvandlats till kol, för tio år sedan skulle de ha avverkats för minskad barkborrerisk. I dag kan de leda till totalförbud för skogsbruk. Men jag vet att tiden kommer rinna vidare och med tid följer förändring. Skogsbruket kommer utvecklas, politikens vågor svepa fram och tillbaka, nya verktyg och metoder utvecklas och nya träd växa fram. I trettio korta år får jag fortsätta påverka och påverkas av utvecklingen i skogen. I hundratals år kommer beståndet föryngras, växa, dö och födas på nytt. I några timmar till fortsätter dagens inventering och evigt pågående tänkarstund. Men den här krönikan, den tar slut precis nu! 

Publicerad 31 augusti, 2026

Läs vidare